nicole

Har gått hela dagen och tänkt att "jo men jag blir nog bättre under dagens lopp, jag behöver inte stanna hemma från jobbet." Men vid en tidpunkt insåg jag att detta inte kommer att ske. För hur många huskurer och hur många glas whiskey jag än försöker proppa i mig så verkar min förkylning ha bestämt sig för att stanna kvar i min arma kropp.

Och inte blir det bättre av att veta att arbetsstyrkan på jobbet är under all kritik. Det finns ingen förutom jag som kan jobba ikväll! (!) Jag känner mig verkligen skyldig... :( Vet inte vem som kommer vara tvungen att jobba, men vem det än blir så är det ju inget roligt. Chefen ska t.ex. på kalas och bandyturnering, en annan kille på jobbet ska ha födelsedagsfest eftersom han fyller år imorgon, och de andra två tjejerna ska redan jobba idag.

Alltså finns det i princip ingen som kan jobba. Visst, sjukdom är en bättre anledning att inte jobba än att festa, men eftersom dagen har gått rätt långt och klockan snart är tre, så har min stackars chef gått och trott att jag skulle jobba. Men nej, det går inte.

Jag tror man måste försöka lära känna sin egen kropp, säga nej när man känner att kroppen antingen inte vill mer eller inte klarar av mer. Och det är det jag känner nu, jag klarar inte av mer. Jag måste sätta ner foten och säga nej.

Jag har en närstående i min släkt som drabbades av depression på grund av att hon inte kunde säga nej. Allt blev för mycket, vardagen överkokades, hennes fritid var icke existerande, och till slut - boom - en diagnos som sa henne att hon skulle vara sjukskriven i alla fall ett par år.

Så, vad föredrar man egentligen?

Att balansera upp sitt liv så att det känns lagom och bra? Eller att jobba på och stressa runt i ett så ohälsosamt tempo att man till slut inte ens orkar resa sig upp ur sängen?

Jag anser att det är viktigt att ta hand om sig själv, och även om jag idag känner mig väldigt skyldig eftersom det inte finns någon som kan jobba i mitt ställe, så känner jag ändå djupt inne i mig att det är rätt.

Rätt.