nicole

Läste nyss klart Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst", och jag måste säga att den berörde mig väldigt mycket. På ett positivt sätt. Boken innehåller ett antal krönikor och utdrag från hennes blogg, där hon skriver om mammalivet, skiljsmässa, relationen till sin alkoholiserade - och idag - döda pappa. Om att det är okej att inte alltid vara perfekt och fläckfri.

Att det kan vara rätt tufft att vara nerskitad med babyspya, men att man samtidigt kan känna sig så jävla lycklig. Hon beskriver sitt liv utifrån ett ärligt och rakt perspektiv, som gör att jag känner igen mig, trots att jag varken har några barn eller en alkoholiserad och död pappa.

Det är lite svårt att förklara, men när hon skriver så lever orden upp, de är inte längre olika stavelser och ordklasser, de svetsas samman och förvandlas till en säregen konst. En konst som gör att jag inte vill slita mig från boken, vare sig pappa har lagat middag eller ifall någon ringer mig. Jag vill bara fortsätta läsa.

Häftigt, riktigt jävla häftigt. Vill också kunna skriva som Mia Skäringer. Vad jag älskar med denna kvinna är att hon är så mångsidig. Hon har en väldigt tydlig humoristisk sida, som man inte minst kan upptäcka om man ser på "Mia & Klara" eller "Solsidan", men även - som du kommer upptäcka om du läser boken - en allvarlig sida. En sida som tillåter läsaren att komma nära inpå, inunder huden, låter en känna efter och förstå.

Som ni kanske redan förstått så tänker jag inte sätta stämpeln "SHIT" på detta inlägg, utan ger det istället en given "HIT".